Den som hörde löftet

Askasleikir hittar er innan ni lämnar gången. Han vill ha tillbaka sin skål och säger att hans far tänker låtsas sova resten av vintern. ”Det går fortare om ni sätter er på hans bänk.”

Leppalúði öppnar ögonen när Runa lägger tygbiten i hans knä. Han läser utan att röra på munnen. Sedan viker han ihop den alldeles för noggrant.

Ja, han var där. Ja, orden är rätt. Nej, han hade inte tänkt säga något. Grýla hade väntat sig att elden skulle slockna under vägen ned och att byn skulle komma tillbaka för mer. När alla härdar fortsatte brinna hade hon blivit rasande.

”Hon kan vara hungrig och ändå veta vad hon gör”, säger Runa. Leppalúði tittar mot gången som leder till familjens bord. Där dukar sönerna åt sin mor innan de dukar åt sig själva.

Askasleikir drar fram en stol, i stället för att krypa tillbaka under bänken. Det lilla ljudet får fadern att se på honom.

Leppalúði lovar inte att rädda någon. Han lovar något mindre och svårare att komma undan: när lågor och människor står inför härden ska han säga vad han bevittnade. Med öppna ögon. Där Grýla kan höra.