Vad en låga kostar

Pottaskefill arbetar under den timme då Grýla går ut för att se efter katten. Þvörusleikir håller lampan. Du fångar sotet i en skål så att inga spår ska ligga på golvet.

Bokstäverna kommer fram i korta stråk. NÄR TRETTON LÅGOR ÅTER BRINNER VID MIN HÄRD ÄR ELDVIKS SKULD BETALD OCH DESS HUS FREDADE TILL NÄSTA MIDVINTER.

Inget om kalla hus. Inget om ved. Runa hade lovat att ge tillbaka eld, och eld kunde delas. Ni hade sett det redan i det mörka huset.

Men det räckte inte med att säga orden. Runa berättar att Grýla ristade dem i grytan medan hon svor vid sin härd. I den här världen binder ett sådant löfte den som uttalar det. Villkoret måste först uppfyllas: tretton lågor ska samtidigt brinna i de tretton ringarna.

Pottaskefill rättar lampan när veken börjar ryka. ”Ni måste bära dem hela vägen. Hon kommer inte att låna er sin eld en gång till.”

Du gör en avritning av texten på Runas tygbit. När stavens slag hörs utanför har grytan fått tillbaka sitt sot. Men i en av bokstäverna ligger en tunn, ren linje kvar. Pottaskefill ser den också. Han säger ingenting.