Dörren som stängdes

Grýla har sett den rena linjen i järnet. När ni når ytterporten står hon vid bordets ände. Hon behöver inte höja rösten för att få alla att stanna.

”Vem har rört min gryta?” Hon ser på händerna: Pottaskefills svarta naglar, Runas sotiga tyg och dina knogar. Ingen blir osynlig av att tiga.

Hurðaskellir står vid porten. Hela livet har hans smällande gjort människor rädda. Nu lägger han axeln mot dörren från fel sida, ger er en kort nick och driver igen den mellan er och modern.

Slaget känns i revbenen. För en sekund hörs ingenting. Sedan träffar Grýlas stav träet. Ni springer inte förrän Stúfur drar dig i ärmen. Han känner en smal väg mellan klippan och snön.

Hurðaskellir följer sist. Grýla kan slå sönder porten och det vet han. Han har bara köpt några andetag. När den första plankan brister är ni redan nere vid ravinens krök.

Där står Stekkjastaur. Han ser sin mors sönderslagna dörr högt ovanför er och kliver åt sidan. ”Den här vägen”, säger han. Orden kostar honom mer än det syns.

Valets återklang från kapitel tre

Om du gav Stúfur halsduken drar han den tätare kring halsen och lägger den torra änden över din skakande hand. Om du stannade och lyssnade väntar han nu på ditt svar: den här gången vet han att du lyssnar.