Orden under sotet

Nästa kväll släpper Stúfur in er genom den smala gången. Runa stannar i öppningen. Du kryper efter honom och kommer ut bakom grytan, alldeles intill en hög av torra stickor.

Þvörusleikir står redan där. Han stryker med slevskaftet längs järnkanten. ”Någon har fyllt bokstäverna med fett och sot”, viskar han. ”Det är inte järnet som är tomt.”

Långt bort talar Grýla med Ketkrókur. Hon vill att han ska hämta elden hus för hus om människorna dröjer. Han frågar om veden också ska tas. Modern svarar att inget får bli kvar som de kan värma sig vid.

Du ser en skåra som kan vara början på ett B. Þvörusleikir tar din hand från kanten; järnet är ännu för varmt. Det behövs rätt redskap och tid. Varken mod eller god vilja gör fingrar brandsäkra.

Han lägger en träkil under grytans fot så att den inte kan vridas tillbaka utan ljud. Sedan vinkar han mot sin bror med järnskrapan. Pottaskefill ser sotet, förstår arbetet och ser därefter mot sin mors rygg. För första gången tvekar han inför en gryta som behöver skrapas.