Den första olydnaden

Stúfur väntar i ravinen. Han har följt efter er med en stekpanna under kappan och ser förargad ut över att ha blivit upptäckt.

”Mor menar mer än hon säger”, säger han. ”Det är oftast så.” Han visar en smal ingång som leder bakom grottans eldstad. Genom den kan en liten kropp nå fram till grytan utan att passera bordet. Själv vågar han inte gå tillbaka ännu.

Giljagaur kommer upp från byn med en mjölkhink. Runa känner igen märket i träet. Han sätter ned hinken innan hon hinner fråga. ”Den är full”, säger han. Det låter som ett försvar men blir början på något annat.

Snön tilltar. Ni behöver både en väg och någon som vågar visa den. Stúfur skakar av köld. En stund kan du antingen hjälpa honom genom blåsten eller stanna och höra precis hur passagen går. Runa tar hand om det andra.

Det förändrar inte målet. Men Stúfur kommer att minnas hur du mötte honom. I en familj där alla har tilldelats en uppgift kan det vara ovanligt att någon först frågar vad man behöver.