Kroken över avgrunden

På Vindskäret blir världen så vit att avstånd upphör. Gáttaþefur går först. När spåren försvinner känner han lukten av lampolja från den som står framför honom och håller gruppen samlad.

Stúfur halkar vid en överisad kant. Lyktan slår i stenen. Lågan dör. Hans hand når inte riktigt upp till stigen.

Ketkrókur står närmast. Kroken fångar remmen över Stúfurs bröst. Ett ryck uppåt kan rädda honom. Ett ryck åt sidan kan föra honom tillbaka till moderns väg. Stúfur hinner se broderns ansikte innan han blir dragen upp på knä.

Ketkrókur klipper av den skadade remmen och binder en ny av sin egen. ”Gå”, säger han. Han frågar inte hur han ska förklara det hemma.

Lyktan har spruckit. Kertasníkir tar den torra veken ur den och lägger den innanför kappan. Tolv lågor återstår. De har fortfarande elden med sig, och tillräckligt för att tända en till, om de når härden.

Vid porten står Grýla redan. Hon ser lyktorna och räknar dem med staven. När hon kommer till tolv visar hon tänderna. ”Ni saknar en.”