Det som inte kunde tas

Grýla låter er gå in. Hon vill se misslyckandet på nära håll. Tolv lyktor ställs i järnringarna. Runa håller upp tygbiten med texten, men Grýla ser bara den tomma platsen.

Kertasníkir tar fram den räddade veken och en av sina små ljusstumpar. Han mjukar upp talgen med fingrarna, formar den kring veken och ställer ljuset i en stadig järnskål. Hans händer skakar. Þvörusleikir håller skålen stilla.

”Stulen eld”, säger Grýla. ”Den trettonde är borta.”

Då reser sig Leppalúði. Han säger vad som ristades, ord för ord. Han säger att lånad eld kan delas och att inget i avtalet kräver att en härd ska slockna. Han var vittne när hon svor. Nu är han vittne när skulden betalas.

Grýla lyfter staven. Ketkrókur sätter sin krok över den, och Stekkjastaur griper träet med båda händerna. De kan inte hålla henne länge. Hurðaskellir skjuter undan bänken så att Kertasníkir kommer fram.

Ljustjuven tänder sin veke från den första lyktan. Han ställer järnskålen i den sista ringen. Tretton lågor brinner samtidigt vid Grýlas härd. Orden på grytan glöder en gång och blir mörka igen. Löftet är uppfyllt.