När himlen försvann

Först ser du bara öronen ovanför taket. Sedan reser sig hela kroppen. Katten sträcker långsamt på sig och skrapar en klo genom gårdens frusna jord.

Grýla behöver inte vara här. Hon vet vilken väg människor brukar ta, och katten behöver inga instruktioner för att vara farlig. Gluggagægir har sett att den vakar över den breda stigen men lämnar ravinens mynning öppen.

Byborna går in i Ullhuset. Runa stannar tills den sista dörren är stängd. Ingen skickas ut som bete. Gruppen med lyktorna går bakom husen, tätt intill väggen, medan den väldiga kroppen skymmer stjärnorna.

En rem slår mot sten. Kattens huvud vrids. Stekkjastaur ställer sig i öppningen till ravinen och håller sin kappa framför de minsta lågorna. Ni tar er in en i taget. Klippväggarna är för trånga för den stora kroppen, men en tass når långt.

När klon slår loss sten faller du på knä. Lyktan lever. Ovanför hörs ett kort, mörkt läte som inte liknar spinnande.

Ni har inte besegrat katten. Ni har hittat en väg den inte kan följa hela vägen. Framför er börjar snön blåsa uppåt.